300, You ain't getting any younger, younger, younger, are you?
299,
Tänk er att ni ska skriva ett prov som ni dessutom betalt för och inte känner er nervösa för alls, varför hände aldrig det under mina tolv år i skolan? alltså delen om att jag var tvugen att betala för ett prov... förmodligen för att ni inte tränat något inför dem samt för att det inte finns någon lärare som kan ge er omporov. Lyckost mig som ska skriva detta prov i morgon. PEPPEN!
Har jobbat så pass mycket senaste tiden att detta prov, högskoleproven, som kan påverka hela min framtid, inte upptagit så mycket av min tid och tankar.
Jag undrar hur upplägget ser ut? Jag undrar vad de handlar om? SKOJA. Lite koll har jag. Om jag kryssar i en och samma bokstav på varje fråga och uppgift kommer jag att få minst 0,4 poäng. Shysst inställning. Shysst inställning till livet. NEJ, jag kommer inte kryssa i C på varje uppgift, bara på matten, jag kan lite från mina tolv år i skolan!
PEACE OUT!
Till hösten har jag säkert mognat till lite och börjat ta min framtid på lite mer allvar så att jag inför högskoleprovet i oktober kommer lite mer förberedd. Eller så kommer jag in på min utbildning jag ända inte vill börja på till hösten utan att klara högskoleprovet galant.
298, You know we don't want to take freedoms from you, Just want our rights and nothing less
297, mars
Mars kom och gick och förde med sig vår, snö, regn och sol och i mitten av mars fick jag en rumskompis från Sydafrika som ska stanna nästan hela april ut.
Jag och Bella har fortsatt att föreläsa runt om i stiftet och under mars tog vi bilen genom barndomssagor ner till Ingatorp i norra Småland. Annars har vi föreläst mycket runt om i Linköping, får på betald arbetstid göra roligheter med Inno och Sunny och fortsätter att pynta kalaskontoret som vi om tre månader kommer att flyttat ut från.
I Vallaskogen har det blivit vår och vi har gissat bajset och kollat på gamla hus i gamla Linköping.
mars sista lördag var vi in till staden och lyssnade på band och artister eftersom lillebror är med i musikdirekt och så var vi söndagen efter till fenomenmagasinet och lärde oss om världen, flög flygplan och kollade på ormar.
Under mars var jag återigen upp till Sigtuna för att denna gång välkomna de internationella deltagarna, jag har varit till Stockholm och barnvaktat söta kusinbarm, jag har ätit mig mätt på choklad och onyttigheter som så många gånger förut, jag tränar, träffar kompisar och trivs med vårväder och människorna runt mig i ett soligt Linköping.
__________________________________
Som fortsättning på inlägget om kor och giftermål, tydligen finns det de familjer i Sydafrika som gett brudens familj elefanter, det vill jag mycket hellre ha :)) (trots att de nu har förklartat att korna eller elefanterna inte alls kommer att bli mina utan helt och hållet mina föräldrars).
296, kor
I Sydafrika när två personer ska ingå äktenskap betalar mannens familj 50 kor till brudens familj (eller nu i modern tid, om inte kor, värdet av 50 kor i pengar). Anledningar till att jag vet det;
under kvällen har nämligen de två sydafrikanska tjejerna erbjudit sig att hitta en lämplig kille åt mig att gifta mig med när det kommer hem till Sydafrika i början av juni vilket jag svarade ja på så länge han kan frakta hem korna till mina föräldrar här i Sverige. Vilket kan bli ett problem. Vet för det första inte hur en fraktar femtio kor från en kontinent till en annan och vet för det andra inte var mina föräldrar skulle ha dem. På balkongen? Lekparken utanför? SÅ många möjligheter. Men tänk vilka söta kalvar de skulle få, eftersom jag förväntar mig minst ett handjur åt mina kossor.
Trodde när jag kom hem från Filippinerna att det var slut på matchmaking men det är stor del i många kulturer och det är spännande så länge jag känner mig tillräckligt avslappnad för att skratta bort det, som nu under kvällen.
I Filippinerna var det dock aldrig någon som erbjöd mig femtio kor och det är nog en av få anledningarna till att jag i slutet av november kom hem ogift (eller för att det för mig krävs mer än kor eller ett hus bland risfält hur vackert det än är i Filippinerna för att gifta mig med någon).
295, 05:45
294, det svenska året
TeamBrasilien
TeamFilippinerna
TeamSydafrika/Swaziland/Botswana
TeamTanzania
Ung i i den världsvida kyrkan är ett utbytesprogram som har pågått sedan början av 90-talet, det förändras och växer med tiden. I år är Sverige värd för sexton deltagare från fyra olika länder som kom i söndags. Jag och Alexsandra var igår uppe i Sigruna och höll i ett pass där de internationella deltagarna fick representera det svenska året.
Årets internationella grupp innehåller sexton ungdomar/unga vuxna från fyra länder, från tre världsdelar som under sina första dagar i Sverige verkligen blivit en grupp, en familj som utåt verkar ha känt varandra föralltid, detta är en familj jag och Alexsandara blev en del av under gårdagen och idag. Helst av allt skulle jag vilja att alla deltagare kunde kommit till min församling, men de sprids ut för att se olika delar av Sverige, vilket är helt logiskt. Själv är jag tillsammans med min familj värdfamilj till en av tjejerna från Sydafrika vilket jag blivit jättetaggad inför efter dygnet i Sigtuna. Jag tjatar till och från om hur trött jag kan vara på Linköping, hur jag längtar mig bort, men för tillfället är jag tillfredsställd med att bo här. jag tycker om min vardag och tycker det ska bli spännande att vara lite ansvarig över att kvällstid och helger hitta aktiviteter för de två sydafrikanska tjejerna, som helst ska vara gratis eller i alla fall billigare och funderar på vad som finns. Tror personligen att Linköping är en tråkig stad att komma till och ska nu under de fem kommande veckorna framför allt bevisa för mig själv att det minsann faktiskt finns mycket att göra här och för att se till att de har det roligt. Vill att Göteborgs stift ska ha lite att leva upp till när de åker vidare dit i slutet av april.
De internationella deltagarna ska avsluta sina tre månader i Sverige med att åka på ’Världens fest’ i Karlstad dit även jag ska och då kommer att kunna umgås med alla i helgrupp igen, vilket jag och Alexsandra på bussen från Sigtuna redan idag började prata om och småplanera inför.
Om ni, precis som jag, är nyfikna på hur det är som ung att komma till Sverige och vad som i deras ögon anses vara konstigt, NEJ! Det är inte konstigt, bara annorlunda, hoppas jag och Alexsandra att de kommer att använda sig av instagram kontot vi har skapat åt dem, som även årets svenska deltagare förhoppningsvis kommer att vilja använda sig av till hösten. Så in och kolla, läs och ta del av att allt i landet lagom inte faktiskt behöver vara det normala/logiska - @uidvk2014
En av de filippinska killarna saknar redan den filippinska maten så pass mycket att kocken sparade ris från gårdagens middag till frukosten imorse, hur ska det gå de kommande tre månaderna om han redan efter tre dagar har craving efter ris? Men det kanske är ganska logiskt när de i Filippinerna äter ris tre gånger om dagen!
Själv hade jag i måndags hittat filippinsk mango i en butik i Stockholm som jag unnade mig på tåget hem i eftermiddags.
293, Hemlängtan
Känner ni till känslan av avslut, av något en vill ska fortsätta pågå och inte alls ta slut? Den känslan drabbas jag av ofta. Jag vill nästan kalla den hemlängtan, trots att jag enligt definition av plats faktiskt är hemma.
Jag åkte iväg i början av hösten med tanke att Sverige borde vara ett tråkigt land att komma till, att det är så mycket vi saknar. Men efter att pratat med filippinarna som redan varit i Sverige har jag insett att Sverige kanske trots allt kan vara ett spännande land att komma till. Personligen avundas jag den filippinska kulturen mycket, på deras stora extended families, att det känns som om alla känner alla, att alla försöker hjälpa varandra utefter situation och på hur lätt det är för dem att börja prata med människor de aldrig träffat förut och därmed skaffa sig nya vänner. För hur läskigt är det egentligen att ta kontakt och säga hej till någon på bussen? i kön på ICA? Vad skulle kunna hända en? Det är bara våra förutfattande meningar, våra osynliga regler och normer som sätter stopp för vad vi känner är okej att göra och säga. Idag har jag bajsat två gånger i toaletter med rent vatten.
Om en vecka kommer de sexton internationella deltagarna genom Ung i Den Världsvida Kyrkan till Sverige och jag ska åka upp till Sigtuna och vara med och presentera Sverige och hälsa dem välkomna. Trots att jag under hösten fick en ny syn på Sverige, en större förståelse för allt vi har och vad vi faktiskt saknar och inser hur priviligerade vi är här (vattnet i toaletterna är så pass rent att vi skulle kunna dricka det utan att bli sjuka) tror jag att det kommer att komma ännu mer förståelse för det svenska samhället genom att ta emot unga från andra länder och att vara värd för dem. Det ska bli spännande att få se Sverige genom människor från andra länders ögon, trots att det är lite upp till mig vad jag gör Sydafrikanskans som ska bo hos oss första fem veckor i Sverige till, men det är samtidigt like mycket hennes eget ansvar.
Jag tycker att alla ska ta chansen att åka ut i världen, en växer som person och får mer kunskap och förståelse om varför länder och platser är så olika varandra. En får större förståelse och förhoppningsvis acceptans över varför människor beter sig olika från varandra beroende på var de kommer ifrån.
För något år sedan pratade jag med en svenska deltagare som berättade att han i mångas ögon var utbytestiden, han var landet han åkte till och jag känner igen mig i det. Inte bara för att det är vad jag jobbar med, åker runt och pratar om utan för att det har blivit en stor del av vem jag, vem jag ser mig själv som. Jag skriver inte mycket här längre, jag vill inte låta tjatig, jag vill ha varierat att skriva om och även om jag har en varierande vardag så är det just det, vardag.
Jag har hemlängtan, till Filippinerna, till nytt och äventyr och hoppas att jag genom att ta emot en tjej från Sydafrika kan börja se Linköping som spännande igen.
292,
Sedan senast; jobbar, träffar kompisar, påbörjat mitt kombinerade fotoablum/scrap book om Filippinerna och fått hem filippinska varor så att jag nu kan laga riktigt adobo.
Åker runt i Östergötland och de norra delarna av Småland med Bella och föreläser om Filippinerna och mänskliga rättigheter. Gör unga medvetna om 'ung i den världsvida kyrkan', om att vi kommer i kontakt med världen medvetet och omedvetet varje dag och pratar om mänsklig rättigheter och vad vi kan göra, samt vad svenska kyrkan gör för att hjälpa till runt om i världen. Det är roligt och intressant att höra vad de redan vet och vad de tycker att vi har för ansvar och hoppas att det tar med sig något ifrån timmen vi pratar inför och tillsammas med dem.
Annars pendlar jag för tillfället mellan att vara peppen själv och nervösa sönder inför att det om mindre än en månad ska komma en Sydafrikanska som ska bo hos oss under fem veckor.
291, ”’Men jag kan inte döda någon’, sa Jonatan, ’det var du, Orvar!’ ’Om alla vore som du’, sa Orvar, ’då skulle ju ondskan få reagera i all evinnerlighet!’ Men då sa jag att om alla vore som Jonatan, så skulle det inte finnas någon ondska.”
290, Goa
Den andra och sista veckan i Indien befann vi oss i Goa bland kokosnötsträd, stränder och hav. Innan dess besökte vi Taj Mahal i Agra - vilket blev det sista stoppet under 'golden triangle tour'!
Vi åkte båt en dag och hade turen på vår sida att se vilda delfiner.
I en av Panajis parker var det utställning med recycling tema.
Så gick solen ner över Arabiska havet!
289,
Började februari med att klippa kort och lugg och det kan jag nästan inte bli mer nöjd över än vad jag redan är.
288, Jaipur
Precis som i Filippinerna kom det i Indien till och från fram unga och gamla, tjejer och killar som frågade ifall vi kunde fotograferas tillsammans. Trots att jag kände mig ganska van, trots att det längre inte kändes konstigt tycker jag att det är tråkigt att de ska tro att en är känd bara för att en är vit. Tycker det är tråkigt att de anser att vita är något mer. Det vore en tråkig värld att leva i ifall alla var lika dana till utseende, hudfärg, intressen och erfarenheter.
Här står jag i alla fall framför Jal Mahal Palace tillsammans med två Indiska tjejer. Om de ska fotografera med sina kameror ska jag minsann göra detsamma med min egna :))
287, Delhi
Jag var i Indien över jul och nyår med min familj och trots att det börjat kännas ganska avlägset nu med snö som yr utanför fönstret och minusgrader var det bara tre veckor sedan vi kom hem. Så här såg det ut under de första dagarna i Delhi.
Jama Masjid Moské - Indiens största moské
286, Det kompletta köket
I torsdags vid avsändningsmässan, kramar och tårar fick alla ur mitt Allra käraste Ung i Den Världsvida Kyrkan '13 ett varsitt köksredskap. Något som representera oss som grupp och som en helhet.
Jag har svårt att förstå att jag trots detta hej då inte riktigt ännu ska räkna mitt år som slut, för det är det inte. Jag har genom detta helt fantastiska utbytesprogram en hel vår kvar. Trots det, trots att jag nu ska ut och prata om Filippinerna, Svenska kyrkans internationella arbete och mänskliga rättigheter på hemmaplan, inom Linköpings stift känns det som ett avslut. På något som växte sig helt fantastiskt bra - Det kompletta köket!
Genom att vara en del av detta utbyte har vi, de olika redskapen, gått ett flertal kurser. Vi har utvecklas som personer, vi har lärt oss mer om Svenska kyrkan - vad de gör i Sverige och i världen, om religion och kyrkor i andra länder och om hur vi som unga kan vara med och påverka. Det allra bästa tillfällena kommer att komma nu i vår, då vi ska åka runt till olika skolor och till olika grupper inom församlingar och prata om detta år som unga i den världsvida kyrkan.
Ett annat självklart sätt att påverka är även genom bidrag och jag ska härmed bli månadsgivare till Svenska kyrkans internationella arbete. Jag har fram tills jag blev antagen till utbytesprogrammet tyckt det varit lite oklart vad Svenska kyrkan faktiskt gör och jag tycker att det är synd att de inte pratar och informerar mer om allt arbete de faktiskt utför, hjälper till med och ger möjlighet till. Jag tror människor skulle få en ökad respekt för svenska kyrkan genom ökad förståelse trots att en inte är medlem eller har intresse av att bli medlem i Svenska kyrkan. Jag har vid flera tillfällen mött människor som ifrågasätter vad Svenska kyrkan lägger sina pengar på och trots att jag kanske inte kommer att få dem att ändra åsikt, känns det bra att jag nu framöver i alla fall kan berätta vad pengarna går till.
Jag kan stolt berätta att Svenska kyrkan sedan början av november har samlat in över 16 miljoner för att hjälpa offren efter förödelserna av supertyfonen Haiyan i Filippinerna. Mitt hjärtas land.
De har hjälpt till med matpaket, kläder och annat materiellt stöd och har arbetat fram en långvarig plan som går ut på att hjälpa bland annat änkor med lån och försörjningsstöd samt finnas på plats som psykologiskt stöd.
De har hjälpt till med matpaket, kläder och annat materiellt stöd och har arbetat fram en långvarig plan som går ut på att hjälpa bland annat änkor med lån och försörjningsstöd samt finnas på plats som psykologiskt stöd.
Har ännu inte bestämt mig ifall ja vill bli månadsgivare för ett speciellt insamlingsmål eller inte, men det lutar mot ett insamlingsprojekt i Filippinerna som även samarbetar med ett barnhem vi besökte i början av september förra året.
Filippinerna - Stå upp för Manillas gatubarn P135: Stöd till en lokal organisation som ger gatubarnen mat, husrum, trygghet och utbildning. Stöd också till arbetet mot människohandel i Filippinerna.
Om ni är intresserad över vad svenska kyrkans internationella avdelning använder sina pengar till kan ni gå in och läsa om de olika insamlingsprojekten här: http://www.svenskakyrkan.se/internationelltarbete/lista-over-samtliga-insamlingsprojekt
Om ni är intresserad över vad svenska kyrkans internationella avdelning använder sina pengar till kan ni gå in och läsa om de olika insamlingsprojekten här: http://www.svenskakyrkan.se/internationelltarbete/lista-over-samtliga-insamlingsprojekt
