Lilypad

Vi har snart varit i Laoags stift i en vecka och vi bor i ett samhalle som heter Bungui, det ligger med buss en och en halv timme fran sjalva staden Laoag och huset vi bor i ar jattestort och fint och vi kan till och med spola ner toalettpappret i toaletten. Det ar hoga berg, hav, risfalt och mycket renare luft att andas an vad det var i Manila. Manniskorna har ar jattetrevliga och det kanns som alla i samhallet tillhor en och samma familj, som vi borjat bli en del utav. 

Forsta dagen i Laoag var absurd och vi ville mest bara skratta over vilka situationer vi utsatts for tillsammans med manniskor vi bara traffat i nagra timmar. Vi trodde vi skulle halsa pa hemma hos biskopen, istallet tog han med oss till goda vanner for att medvarka i en "wake", det vill saga nar nagon har dott och ligger i en oppen kista for att familj och vanner ska kunna ta ett ordentligt farval. I lordags var vi aven pa hans begravning som pagick i narmare tva timmar och borjade med en cortege genom Laoag, under vilken den oppna kistan akte hast och vagn till kyrkan. 

I "Robinssons mall" under samma eftermiddag kom det aven fram ett ungdomsgang som rodnade och fragade om de mojligtvis kunde fa fotografera oss, eftersom det har inte ar vanligt med utlanningar, eller for att definera - vita vasterlanningar. Filippino style!

Dagen efter, i Bungui, var det skolevent och vi kollade pa skolelever som tavlade i sport och i samhallets lagstadieskola holls det en skonhetstavling for barn. Barnen var sota och trots att det ar vanligt har kandes det mest bara knappt. Det mest absurda var inte att barnen sag ut som sma vuxna utan att de under prisutdelningen ropade upp mig och Agneta for att vi skulle dela ut pris. Det var nog det knappaste jag gjort - delat ut ett pris till ett barn som vunnit over andra barn for att vara sotare an dem. Men... det ar inte konstigt - bara annorlunda!