Lilypad

Jag åkte iväg i början av hösten med tanke att Sverige borde vara ett tråkigt land att komma till, att det är så mycket vi saknar. Men efter att pratat med filippinarna som redan varit i Sverige har jag insett att Sverige kanske trots allt kan vara ett spännande land att komma till. Personligen avundas jag den filippinska kulturen mycket, på deras stora extended families, att det känns som om alla känner alla, att alla försöker hjälpa varandra utefter situation och på hur lätt det är för dem att börja prata med människor de aldrig träffat förut och därmed skaffa sig nya vänner. För hur läskigt är det egentligen att ta kontakt och säga hej till någon på bussen? i kön på ICA? Vad skulle kunna hända en? Det är bara våra förutfattande meningar, våra osynliga regler och normer som sätter stopp för vad vi känner är okej att göra och säga. Idag har jag bajsat två gånger i toaletter med rent vatten. 

Om en vecka kommer de sexton internationella deltagarna genom Ung i Den Världsvida Kyrkan till Sverige och jag ska åka upp till Sigtuna och vara med och presentera Sverige och hälsa dem välkomna. Trots att jag under hösten fick en ny syn på Sverige, en större förståelse för allt vi har och vad vi faktiskt saknar och inser hur priviligerade vi är här (vattnet i toaletterna är så pass rent att vi skulle kunna dricka det utan att bli sjuka) tror jag att det kommer att komma ännu mer förståelse för det svenska samhället genom att ta emot unga från andra länder och att vara värd för dem. Det ska bli spännande att få se Sverige genom människor från andra länders ögon, trots att det är lite upp till mig vad jag gör Sydafrikanskans som ska bo hos oss första fem veckor i Sverige till, men det är samtidigt like mycket hennes eget ansvar. 

Jag tycker att alla ska ta chansen att åka ut i världen, en växer som person och får mer kunskap och förståelse om varför länder och platser är så olika varandra. En får större förståelse och förhoppningsvis acceptans över varför människor beter sig olika från varandra beroende på var de kommer ifrån.

 

För något år sedan pratade jag med en svenska deltagare som berättade att han i mångas ögon var utbytestiden, han var landet han åkte till och jag känner igen mig i det. Inte bara för att det är vad jag jobbar med, åker runt och pratar om utan för att det har blivit en stor del av vem jag, vem jag ser mig själv som. Jag skriver inte mycket här längre, jag vill inte låta tjatig, jag vill ha varierat att skriva om och även om jag har en varierande vardag så är det just det, vardag.

Jag har hemlängtan, till Filippinerna, till nytt och äventyr och hoppas att jag genom att ta emot en tjej från Sydafrika kan börja se Linköping som spännande igen.