Lilypad

Vi kom till vår stora glädje hem från Siesta levande.
Det var midnatt mellan fredag och lördag och Timbuktu sjöng om att The Botten Is Nådd och jag funderade på vad jag tyckte om hela konceptet med att vara funktionär, om det var botten eller om jag faktiskt trivdes.
Exakt ett dygn senare stod Lars Winnerbäck på exakt samma scen och sjöng om att vi skulle komma ihåg honom och även om Lars Winnerbäck kanske inte är det jag framför allt kommer komma ihåg är det en helg jag inte kommer att glömma.
Jag kommer inte glömma kylan och alla lager kläder vi var tvugna att ta på oss under kvällarna för att inte frysa samt för att kunna sova, hur humöret kunde stiga av att sitta i funktionärernas matsal med Cecilia, Hanna och Linda, jag kommer inte heller glömma artisterna och banden vi hann se mellan stunderna i varma matsalen och passen ute i kylan, men det jag framför allt inte kommer att glömma är människorna vi lärde känna och gemenskapen vi fann i bitterheten.
Och om jag till en början var besviken och bitter åkte jag ändå därifrån relativit nöjd.