296, kor
I Sydafrika när två personer ska ingå äktenskap betalar mannens familj 50 kor till brudens familj (eller nu i modern tid, om inte kor, värdet av 50 kor i pengar). Anledningar till att jag vet det;
under kvällen har nämligen de två sydafrikanska tjejerna erbjudit sig att hitta en lämplig kille åt mig att gifta mig med när det kommer hem till Sydafrika i början av juni vilket jag svarade ja på så länge han kan frakta hem korna till mina föräldrar här i Sverige. Vilket kan bli ett problem. Vet för det första inte hur en fraktar femtio kor från en kontinent till en annan och vet för det andra inte var mina föräldrar skulle ha dem. På balkongen? Lekparken utanför? SÅ många möjligheter. Men tänk vilka söta kalvar de skulle få, eftersom jag förväntar mig minst ett handjur åt mina kossor.
Trodde när jag kom hem från Filippinerna att det var slut på matchmaking men det är stor del i många kulturer och det är spännande så länge jag känner mig tillräckligt avslappnad för att skratta bort det, som nu under kvällen.
I Filippinerna var det dock aldrig någon som erbjöd mig femtio kor och det är nog en av få anledningarna till att jag i slutet av november kom hem ogift (eller för att det för mig krävs mer än kor eller ett hus bland risfält hur vackert det än är i Filippinerna för att gifta mig med någon).
295, 05:45
294, det svenska året
TeamBrasilien
TeamFilippinerna
TeamSydafrika/Swaziland/Botswana
TeamTanzania
Ung i i den världsvida kyrkan är ett utbytesprogram som har pågått sedan början av 90-talet, det förändras och växer med tiden. I år är Sverige värd för sexton deltagare från fyra olika länder som kom i söndags. Jag och Alexsandra var igår uppe i Sigruna och höll i ett pass där de internationella deltagarna fick representera det svenska året.
Årets internationella grupp innehåller sexton ungdomar/unga vuxna från fyra länder, från tre världsdelar som under sina första dagar i Sverige verkligen blivit en grupp, en familj som utåt verkar ha känt varandra föralltid, detta är en familj jag och Alexsandara blev en del av under gårdagen och idag. Helst av allt skulle jag vilja att alla deltagare kunde kommit till min församling, men de sprids ut för att se olika delar av Sverige, vilket är helt logiskt. Själv är jag tillsammans med min familj värdfamilj till en av tjejerna från Sydafrika vilket jag blivit jättetaggad inför efter dygnet i Sigtuna. Jag tjatar till och från om hur trött jag kan vara på Linköping, hur jag längtar mig bort, men för tillfället är jag tillfredsställd med att bo här. jag tycker om min vardag och tycker det ska bli spännande att vara lite ansvarig över att kvällstid och helger hitta aktiviteter för de två sydafrikanska tjejerna, som helst ska vara gratis eller i alla fall billigare och funderar på vad som finns. Tror personligen att Linköping är en tråkig stad att komma till och ska nu under de fem kommande veckorna framför allt bevisa för mig själv att det minsann faktiskt finns mycket att göra här och för att se till att de har det roligt. Vill att Göteborgs stift ska ha lite att leva upp till när de åker vidare dit i slutet av april.
De internationella deltagarna ska avsluta sina tre månader i Sverige med att åka på ’Världens fest’ i Karlstad dit även jag ska och då kommer att kunna umgås med alla i helgrupp igen, vilket jag och Alexsandra på bussen från Sigtuna redan idag började prata om och småplanera inför.
Om ni, precis som jag, är nyfikna på hur det är som ung att komma till Sverige och vad som i deras ögon anses vara konstigt, NEJ! Det är inte konstigt, bara annorlunda, hoppas jag och Alexsandra att de kommer att använda sig av instagram kontot vi har skapat åt dem, som även årets svenska deltagare förhoppningsvis kommer att vilja använda sig av till hösten. Så in och kolla, läs och ta del av att allt i landet lagom inte faktiskt behöver vara det normala/logiska - @uidvk2014
En av de filippinska killarna saknar redan den filippinska maten så pass mycket att kocken sparade ris från gårdagens middag till frukosten imorse, hur ska det gå de kommande tre månaderna om han redan efter tre dagar har craving efter ris? Men det kanske är ganska logiskt när de i Filippinerna äter ris tre gånger om dagen!
Själv hade jag i måndags hittat filippinsk mango i en butik i Stockholm som jag unnade mig på tåget hem i eftermiddags.
293, Hemlängtan
Känner ni till känslan av avslut, av något en vill ska fortsätta pågå och inte alls ta slut? Den känslan drabbas jag av ofta. Jag vill nästan kalla den hemlängtan, trots att jag enligt definition av plats faktiskt är hemma.
Jag åkte iväg i början av hösten med tanke att Sverige borde vara ett tråkigt land att komma till, att det är så mycket vi saknar. Men efter att pratat med filippinarna som redan varit i Sverige har jag insett att Sverige kanske trots allt kan vara ett spännande land att komma till. Personligen avundas jag den filippinska kulturen mycket, på deras stora extended families, att det känns som om alla känner alla, att alla försöker hjälpa varandra utefter situation och på hur lätt det är för dem att börja prata med människor de aldrig träffat förut och därmed skaffa sig nya vänner. För hur läskigt är det egentligen att ta kontakt och säga hej till någon på bussen? i kön på ICA? Vad skulle kunna hända en? Det är bara våra förutfattande meningar, våra osynliga regler och normer som sätter stopp för vad vi känner är okej att göra och säga. Idag har jag bajsat två gånger i toaletter med rent vatten.
Om en vecka kommer de sexton internationella deltagarna genom Ung i Den Världsvida Kyrkan till Sverige och jag ska åka upp till Sigtuna och vara med och presentera Sverige och hälsa dem välkomna. Trots att jag under hösten fick en ny syn på Sverige, en större förståelse för allt vi har och vad vi faktiskt saknar och inser hur priviligerade vi är här (vattnet i toaletterna är så pass rent att vi skulle kunna dricka det utan att bli sjuka) tror jag att det kommer att komma ännu mer förståelse för det svenska samhället genom att ta emot unga från andra länder och att vara värd för dem. Det ska bli spännande att få se Sverige genom människor från andra länders ögon, trots att det är lite upp till mig vad jag gör Sydafrikanskans som ska bo hos oss första fem veckor i Sverige till, men det är samtidigt like mycket hennes eget ansvar.
Jag tycker att alla ska ta chansen att åka ut i världen, en växer som person och får mer kunskap och förståelse om varför länder och platser är så olika varandra. En får större förståelse och förhoppningsvis acceptans över varför människor beter sig olika från varandra beroende på var de kommer ifrån.
För något år sedan pratade jag med en svenska deltagare som berättade att han i mångas ögon var utbytestiden, han var landet han åkte till och jag känner igen mig i det. Inte bara för att det är vad jag jobbar med, åker runt och pratar om utan för att det har blivit en stor del av vem jag, vem jag ser mig själv som. Jag skriver inte mycket här längre, jag vill inte låta tjatig, jag vill ha varierat att skriva om och även om jag har en varierande vardag så är det just det, vardag.
Jag har hemlängtan, till Filippinerna, till nytt och äventyr och hoppas att jag genom att ta emot en tjej från Sydafrika kan börja se Linköping som spännande igen.
